Sicken dag, den jobbigaste hittills. Kroatien bjöd på många fina vägar som man fick för sig själv.
35 mil till gränsen gick relativt fort.
Men ibland stod det nån ivägen.
Stannade till vid en stad eller mer en korsning för det fanns en Spar mataffär där.
Korsningen
Men dom hade ett eget litet ”vita huset”.
Gränsen till Serbien var inte rolig. Det var inte så lång kö men dom kunde verkligen jobba långsamt. Nu kom det jobbiga.
Väl framme så undrade även dom om jag verkligen var ensam. Denna gång var dom 3 stycken och var inte riktigt nöjda efter en kontroll inne i husbilen. Men dom hittade ingen, men efter en stund så såg dom mc bak och ville inte släppa in den. Jag hade ju bytt cykel till den lilla och glömt att byta registreringsbeviset och det gröna försäkringspappret. Efter lite viftande med armar så försvann även engelskan och ett kort krav på tyska 20 euro. 20 euro fattigare gick resan lite surt vidare.
Man undrade lite hur ska det gå med vägskyltarna med dessa bokstäver?
Man undrade var man hade hamnat. Man kanske inte ska välja en liten gränsövergång vid en fattig liten by.
Stod trasiga lastbilar lite överallt efter vägen som användes som försäljningsplats för ved.
Det gick inte fort på landsvägen 40-55 km/h ingen körde fortare. Vet inte vad man fick köra med gissningsvis så är böter och kanske en muta inte värt den tidsvinst.
Väl på campingen stod campingvärden och vinkade in mej. Ni ska tro vad stolt han var över sin camping. En personlig visning av alla bekvämligheter, och invikning på platsen och inkoppling av ström. 
Fint var det .
här blir jag imorgon och tittar på faunan
